Jag antar. om jag hade vart någon annan person, men andra tankar och någon som förstår egentligen. så kanske det hade vart annorlunda. Känns som att jag blundar för det dåliga och stannar även fast det är så jävla felfelfel och jag borde öppnat ögonen och allt detta skulle tagit slut för länge sen.
Jag tror att desto längre jag får vänta, desto mer blundar jag. Jag vill bara att allt ska starta. att det ska börja om på nytt. En del av mig vill bara lägga av och aldrig mer uppleva det här. Men en annan del, en stor del, nästan hela jag vill bara spola fram tiden till vad jag väntat på i ett par år nu. Jag kan lova mig själv att jag kommer ångra det annars. Men jag förstår inte hur jag kommer hantera allt. Jag kan inte se det framför mig.

Jag hoppas på att allting kommer bli bra.
Nu kan jag väl fokusera på min födelsedag. För några timmar sen längtade jag mer till veckan efteråt. Jag antar att jag kan ändra prio nu. Jag ska tänka på mig själv och fokusera på det jag behöver! Tiden kommer att gå fort och om ingenting förändras mer så sitter jag om 4 (jävla dumma) månader med en underbar skiva i min hand.
Jag längtar något otroligt. Fortfarande lika stolt.


jag känner av lyckan inombords.


...the more they stay the same.