jag vet nog, längst inne
jag må vara bra på att ta bilder
men är inte lika bra på att släppa dom sen
och jag älskar minnet av månens sken, på en småstads tomma gator.

jag minns det som igår
hur är det möjligt, att att det redan gått ett år?

men min rädsla för vad som kommer sen
kan nåt nånsin leva uipp till den tid som har passerat
här står jag intill branten och undrar om det nånsin kommer gå

jag vet nog längst inne
det är dags för mig att inse, att jag måste släppa taget och hitta hem igen.